När vår ö blev invaderad – och vad det lärde mig om kulturkrockar

En lång och härlig sommar.☀️ För en gångs skull nedkopplad från omvärlden – något jag inbillat mig var omöjligt som soloprenör. Lite utmanande, men det funkade!

Men, mina tankar, de tar aldrig semester... Min hjärna är alltid på span efter sammanhang, insikter och reflektioner om människor och beteenden.

Jag vill berätta om en av mina insikter i sommar, mitt i St Annas skärgård, under min årliga paddlingstur (15:e året i rad!) med min väninna.

Något som är viktigt för oss när vi är ute i skärgården, är att alltid hitta en ö där vi kan vara helt ensamma. Det är liksom hela grejen – komma bort från det sociala spelet, ut i naturen och stillheten. Och kanske näcka i solnedgången... 😉

Supernöjda över vår fina tältplats vi hittat kvällen innan, hade vi just avslutat vår frukost. Min väninna diskade och jag packade ihop prylarna – när en segelbåt dyker upp i vår lilla vik. Vi stirrar storögt på varandra: ”De ska väl inte lägga till här?!” 😳

Jo minsann, de lägger till. Bara 50 meter från oss!

Klockan är bara 11. Vi hoppas att de ska göra ett kort strandhugg och dra vidare. Men nej. En stund senare kommer ytterligare en segelbåt. Sedan en motorbåt. 😩

Vi inser: Vi har fått oinbjudna gäster på "vår" ö.

Vi resonerar med varandra och kastar ogillande blickar mot segelbåten och dess högljudda barn. Först är vi totalt oförstående över den enorma fräckheten att "invadera vår ö". Sedan lite mer klokare resonemang och analyser.

Segelbåtar har ju en köl på kanske 1–2 meter och kan inte lägga till var som helst. Det blåste en del den dagen, och möjligheterna till vindskyddade naturhamnar kanske var få.

Så till min insikt:

Kajakmänniskor och seglarmänniskor har helt olika spelregler – olika kulturer, utifrån behov och förutsättningar.

Vi är snabba på att tolka andras beteenden utifrån våra egna normer och regler. Men det vi uppfattar som "fräckhet" eller "fel" kan handla om helt andra förutsättningar, behov och oskrivna regler i en annan "kultur".

Det gäller inte bara på öar i skärgården – utan också på våra arbetsplatser.

Innan vi reagerar (eller överreagerar) på ett beteende, kan vi stanna upp och fråga oss: Vilka förutsättningar har den här personen? Vad kan ligga bakom det här beteendet? Vilken kultur eller erfarenhet styr personens agerande?

Ofta är det inte beteendet som är "problemet" – utan vår brist på förståelse och nyfikenhet på varandra.

Vi kan stanna upp, andas och ta ansvar för våra egna känslor.

Det gjorde vi – Vi bytte ö! 😅